The Passion of Joan of Arc ★★★★★

Jag såg En kvinnas martyrium (eng. The Passion of Joan of Arc, fr. La Passion de Jeanne d'Arc) första gången på filmvetenskapen för många år sen och tyckte den var urtråkig. Måhända var det omständigheterna, kanske skolan, kanske trötthet, men det var ändå något med den som fick mig vilja försöka igen. Denna gången hemma på lånad Criterion-DVD och då klickade det. Jag har sett den flera gången sedan dess, bland annat på Cinemateket, och det tar mig lika starkt varje gång. Starkare.

Det finns en inneboende frustration i historien, i hur kyrkan behandlade Jeanne, i hur lite som faktiskt har förändrats med åren, som lätt väcker ilska hos mig, men det som verkligen gör En kvinnas martyrium till något alldeles extra är framför allt två saker.

För det första Dreyes foto. Närbilderna, de svepande kamerarörelserna, hur han dissade sminkning och ljussatte skådespelarnas ansikten för effekt. Det här är otroligt effektivt och jävligt snyggt.

För det andra Maria Falconetti. Scenskådespelerska som blott gjorde två filmroller, av vilka Jeanne d'Arc var hennes sista. Och vilken rollprestation sen! Hon är lidandet förkroppsligat och enbart skådespelet som sker i hennes ansikte är en av filmens bärande stolpar.

Så, ja, jag hade ett tveksamt första möte med En kvinnas martyrium men har sedan dess reviderat min åsikt. Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. Det här är ett av filmhistoriens finaste ögonblick. Punkt slut.