Första biobesöket efter pandemin blev den lilla nostalgiska upplevelse. Filmen rekommenderas för alla som fascineras av gamla utdaterade vänstergubbar - annars är den nog inget att ha. Den handlar om Jan Myrdal, 92 år gammal och med råge förbi som högtid som en av Sveriges intellektuella giganter, men ändå fortfarande skarp och klar, och hans benefaktor Lasse Diding, den "excentriske" miljonär som driver Hotell Gästis och Hotell Havanna i Varberg.

Jag och en vän hade förmånen att besöka och samtala med Jan Myrdal hösten 2019, vilket måste varit ungefär i samma veva som filmen spelades in. Jag säger "samtala med", men som ni säkert förstår var det huvudsakligen en serie mindre monologer på ämnen som var tangentiellt relaterade till frågorna vi ställde.

Jan Myrdal har tänkt mycket på döden. Det har varit tydligt i hans skrivande sen minst 30 år tillbaka, och det är på något sätt tragiskt för hans eftermäle att den aldrig tycktes komma för att hämta honom. Det är kanske bättre att sluta på topp, men det gjorde inte Jan. När vi träffade honom hälsade han knappt innan han började prata om svenskarnas relation till döden och hur den skiljer sig från t.ex. den hos konstnärerna i 1800-talets Frankrike. Det är på något sätt skönt att Jan Myrdals död, som vi väntat på så länge, till slut har kommit.

Filmen i sig är välgjord, välklippt, och dramatisk på ett sätt som man kan förvänta sig av två gubbar som kivas och gnäller. Fyra av fem maoistiska trädgårdstomtar, ska se den igen någon gång.