”This city is afraid of me. I have seen its true face. The streets are extended gutters and the gutters are full of blood and when the drains finally scab over, all the vermin will drown. […] They had a choice, all of them. They could have followed in the footsteps of good men like my father, or president Truman. Decent men who believed in a day's work for a day's pay.”

Ovan är delar av öppningsmonologen till Watchmen, framförd av Rorschach - likt Batman en psykiskt störd fascist, fast hemlös istället för miljardär.

The Batman öppnar med en liknande monolog och det är från start tydligt att det är dags för en ännu mer gritty upplevelse än den förra vändan Batman-filmer. Camp-Batmans shark repellant spray är långt borta, Batmans främsta verktyg är nu rädsla.

Två år har Pattinson-Batman - Patman? Patman! - ägnat åt att vedergällningsmisshandla Gothams undre värld utan att lyckas lista ut att 1) polisen är genomkorrupt, 2) maffian kontrollerar politiken och 3) en stad där föräldralösa bebisar fryser ihjäl på barnhemmet har problem som inte löses genom att puckla på pundare. Någon mästerdetektiv har vi alltså inte att göra med.

I filmens slut konstaterar Patman att det kanske behövs lite hopp och börjar därför hjälpa till med att evakuera Gotham-invånare. Det hela känns otroligt amerikanskt, som en flashback till Obamas valkampanj. Patman börjar därmed anamma ett existensberättigande som förebild och symbol för hopp snarare än bara en som med Polisens goda minne spöar upp smågangsters och gängmedlemmar. Det gör honom till mer av en vanlig superhjälte men adresserar inte problemet med bebisar som fryser ihjäl.

Dramat i The Batman handlar alltså om att Patman måste förstå att endast rädsla inte är en god grund för samhällsbyggnad. Det är en svag storyline eftersom det fattar väl vem som helst. Jämför med The Dark Knight, där Batman ställs inför konsekvenserna av att hålla fast vid sina egna moraliska gränsdragningar. Oaktat alla skådespelarinsatser och tekniska detaljer är det helt enkelt en bättre grund för storyn att stå på och det gör The Dark Knight till en bättre film. The Riddlers kluriga små pussel och ordlekar bäddar för en fängslande filmupplevelse men två dagar senare är de inget som är direkt minnesvärt utan flyter ihop med liknande mordgåtor och störda påhitt som till exempel de i Saw.

Med allt detta sagt är filmen i övrigt mycket välgjord och spännande. Vi kan nog vänta oss nomineringar i flera tekniska kategorier. Fyra av fem löstagbara kniv-fladdermöss, såg den med Hedvig, Per och Sara.