The 400 Blows ★★★½

Antoine är en 13-åring som bor hemma med sina dysfunktionella föräldrar i Paris. I skolan har han en stämpel som problembarn och agerar därför trotsigt, han har inte mycket annat val då hans lärares och klasskamraters arroganta syn på honom redan är satta i sten. Ett exempel syns när han i en scen försöker skriva en så bra uppsats han kan för att visa sina föräldrar att han inte är helt hopplös. Resultatet blir att läraren direkt antar att Antoine har skrivit av sin välformulerade text av någon annan, ger honom ett F och förnedring inför hans klasskamrater och ett extremt orättvist samtal till hans föräldrar.

Väl hemma kan inte föräldrarna visa honom kärlek då de är upptagna med att bråka med varandra, de känns dessutom lite nervösa kring sin son då hans dåliga beteende har skapat en distans mellan dem. Filmen är väldigt löst strukturerad där Antoine först försöker bättre sig, sen tappar han hoppet och börjar skolka, sen rymmer han hemifrån och börjar stjäla och slutligen skickas han till ett militärhem för ungdomsbrottslingar.

Filmen är full av starka sekvenser, inte minst filmens slutscen som verkligen har gjort sig förtjänt av sin ikonstatus. Filmens brister är dess struktur som är lite väl lös och fri för sitt eget bästa. Filmen är en del av den nya franska vågen, med filmskapare besatta av realism och att bryta filmregler. Detta skapar förvisso en känsla av närhet till Antoine och lite osäkerhet kring var narrativet är på väg. Det klart det är en smaksak, och hade jag varit på ett annat humör hade jag kanske reagerat annorlunda, men jag tycker deras besatthet att vara unika distraherar från ett otroligt starkt porträtt av ett barn som tvingas växa upp på egen hand.